Lord Kaitos

Jag har inte mycket tid att skriva nu, sitter is skolan som just slutat nu denna speciella afton, nar jag egentligen borde vara hemma med familjen pa olsta backe. Flickvannen vantar pa mig utanfor, sa jag far gora detta lite kortare an vanligt.

Jag och flera andra utbytesstudenter mottes upp igar, for att sedan splittras igen i flera smagrupper.
Min van fran var kara granne, Norge, och jag pratade om vara liv, om framtiden, om mellanting, om forandring, om kulturshocker och hur glada vi ar over att ha kommit dit vi ar idag, men att vi aldrig kommer att vara helt lyckliga i vara liv igen. Det marks nu, att den glada, naiva tiden av barndom ar borta, och framtidens morker ar allt vi kan se. Vi har forandrats. Vi saknar vara lander, men vilka lander ar det?
Jag ar inte Svensk, Hon ar inte Norsk, och vi ar bagge inte Japaner heller. Vad ar vi?

Vi forstar nu, nar tiden narmas, att vara hem aldrig kommer att vara lika mycket hem som forut, hur det i vara hjartans skogar, dar det alltid vuxit grannar och inget mer, har fatt fron fran ek och Japansk Lonn, som har slagit rot och vuxit till maktiga trad.

Nej, nu ar hem aldrig hem, och borta aldrig borta. Vi har forlorat vara lander, men har funnit oss sjalva.
Ingen som inte har gott igenom samma sak som vi kommer att forsta oss sa som manniskor gjorde forr. Yngre kommer att se upp till oss och vilja gora samma sak, aldre kommer att se pa oss och onska att de gjort samma sak. Alla tror att vi finner oss sjalva, vilket vi gor, men priset ar storre an manga vet, och om de hade vetat priset skulle manga farre vaga ut pa denna hala is.

Men livet gar vidare, och nu ar det trots allt Jul.

God Jul och Gott nytt ar Fran Japan